Ja det måste man väl ändå få lite ”cred” för eller, att man försöker menar jag 🙂 För skogen var aktuell för oss ända tills jag svängde in på min utvalda grusväg och kände att nej det här var nog ingen bra idé. Blött, geggigt och ingen som helst styrsel fick mig att vända igen och istället vända kosan mot stranden som har en fin asfaltsväg ända fram till parkeringen, bra va? 🙂

När vi kom dit så tittade även solen fram och gladde oss alla 🙂

Och som ni ser så ligger isen kvar på en del ställen men längs strandkanten är det nu öppet vatten och det innebär att matte äntligen kan kasta pinnar igen, ja så tror jag säkert Jill tänker eller vad tror ni? 😉

Hon har stenkoll på mig så fort jag kommer nära vattenbrynet, hela tiden i förhoppningen om att kanske kanske kastar hon en pinne igen 🙂 Och så länge som jag håller en pinne i handen så står hon helt blickstilla och gör det väldigt enkelt för mig att fota 😉

Det är ju bara att tacka och ta emot, inte ofta de står så stilla och fokuserade 🙂 Men Tindra kan detsamma, till och med utan pinne 😉

Jill gjorde sitt allra bästa att få igång sina syrror..

..men i stort sett till ingen nytta. Tindra busade lite med henne i sanden..

..men tappade snart intresset och då fick Jill roa sig på egen hand och såklart då med en pinne, vad annars? 😉

Och även om Zelda inte ville leka idag så är det ändå rätt så mysigt att bara hänga med henne tycker Jill, ja som sagt, radarparet 🙂

Fast inte på alla ställen, här på klipporna fick Zelda lite ”privacy”…

..och även här i skogen..

..men kanske inte så konstigt för vid det sista kortet då sysslade Jill med något helt annat..

..ja hon hade hittat nåt oemotståndligt att rulla sig i och vad det var kan jag inte säga men hon luktade inte kanelbullar efteråt om man säger så 😉 Och det säger väl sig självt vad som väntade henne när vi kom hem 😉

Nähä, nu ska jag återvända till tvättstugan men vi ses kanske här igen lite senare, oavsett så ha det gott så länge!