Då så var det dags igen för mig att roa er och denna gång var det på lite samma tema som innan men inte desto mindre pinsamt ;). Som ni vet så är jag en bajspolis av rang, dock har detta lugnat sig betydligt eftersom Zeldas mage är stabil sedan länge men ändå, ibland händer det ;).

Saken var den att jag igår stod på altanen för att låta tjejerna göra sista kvällskissen och medan jag stod där i godan ro så ringde bajsalarmet! Hmm..hukar inte Zelda lite väl länge? Är hon dålig i magen kanske? Detta krävde en akut bedömning av högen som hon så lägligt hade placerat ovanför slänten i mörkret och vad gör jag då? Ja inte har jag lärt mig något iallafall av tidigare eskapader utan jag trippar ut på den blöta gräsmattan iförd slitna Foppa-tofflor som definitivt sett bättre dagar, med andra ord helt släta undertill, läs inte ett spår av fäste i sikte ;). Väl framme vid slänten så var det alldeles för mörkt för att se nåt så då tar jag fram mobilen och med hjälp av ljuset från displayen försöker jag lokalisera högen utan att lyckas utan börjar då, mot allt sunt förnuft, att gå uppför slänten med hjälp av det flackande ljuset från mobilen och behöver jag nu tillägga vad som händer? Nej skulle inte tro det, resultatet lät inte vänta på sig utan jag gled vackert ner på knä med dock mobilen säkert förankrad i min högra hand, för den är tydligen viktigare än min hälsa ;). Och i detta läget skulle varje människa med sunt förnuft lägga detta uppdrag på hyllan men nej då, dit hör inte jag utan har bajsalarmet ringt så har det! Då kan man inte släppa detta i första taget utan på knä, som redan var dyngsura för den delen, knatade jag mig uppåt för att där i det flackande ljuset från mobilen se mitt mål, en perfekt formad hög, snacka om antiklimax, men visst hade jag väl ändå förtjänat en sådan här bricka för mitt engagemang eller? 😉