Ja ni ser rätt, jag är tillbaka här vid tangenterna för att deklarera att nu är det återigen snart dax! Jag vet ju att jag har skrivit om detta innan men eftersom det med all säkerhet har tillkommit en hel del nya fyrbenta läsare här så anser jag att det är min plikt att förvarna alla nya, små som stora fyrfotingar, att den årliga galenskapen är i starkt antågande. Och eftersom jag är äldst i flocken så är jag helt klart den mest kompetenta att uttala mig om dessa tokerier som brukar infinna sig här en gång om året och då i slutet av november eller i början av december. Tokerier som tyvärr brukar upprepa sig med vissa variationer från år till år, tänk ändå om matte iallafall kunde vara lite mer konsekvent? Men nej då, inte ska det vara så enkelt inte 😉 . Men jag är ju vid detta laget ganska väl bevandrad i detta ämne, till skillnad från mina ”syrror” Tindra & Jill. De har ju inte upplevt detta hela nio gånger som jag gjort, vilket därmed gör mig till den stora experten i ämnet och detta tänker jag utnyttja till fullo! Men jag vill samtidigt starkt betona att det är matte som står för galenskaperna, vi fyrbenta är ju som alltid fullkomligt oskyldiga…eller? 😉 😀

Det hela brukar starta med att matte börjar kliva runt på stolar lite här och var i huset och bara detta gör mig nervös, ja jag vet ju hur hennes balans är, och den är ingen höjdare direkt om man nu säger så, vilket ofelbart leder till att jag förflyttar mig till soffan och lite diskret håller tassarna för att detta spektakel återigen ska gå vägen 🙂 . Syftet verkar vara att ta ner det där som hänger i fönstren och byta ut dem mot något annat som ska hänga där. Och likadant med det där som lyser. Men hallå, vad är vitsen med detta? Ja jag ser då ingen större skillnad, tyg mot tyg eller ljus mot ljus, suck.. ja inte förstår man sig på detta men matte ser lycklig ut och säger – Åh så mysigt det blev, ja ja ”whatever” bara hon blir nöjd så… Men det mest pinsamma är, ja jag vet faktiskt inte om jag vågar berätta, men under tiden hon gör detta så låter det väldigt högt ur den där saken på köksbänken, vilket ofelbart leder till att hon får ett väldigt konstigt kroppsspråk som är helt omöjligt att tyda samtidigt som hon ylar, eller ja, ylar vet jag inte om jag kan kalla det men något åt det hållet iallafall 😉

Sen brukar det infinna sig ett visst lugn i några veckor innan den totala galenskapen bryter ut i och med att det ur gömmorna plockas fram suspekta röda figurer i olika storlekar, ja de brukar dyka upp där man minst anar det så det gäller att ha stenkoll. De brukar oftast inte göra så mycket väsen av sig, ja förutom då den där röda rackarn som helt spontant brukar yla lite då och då, ja den låter lite som matte faktiskt om sanningen ska fram 😉 . Så av ren självbevarelsedrift så brukar jag ta det säkra före det osäkra och tysta samt oskadliggöra de som är inom räckhåll, en ren säkerhetsåtgärd från min sida , något som matte inte alls uppskattar konstigt nog? 😉 . Men det underliga är att trots mitt aktiva säkerhetsprogram, som nu pågått i snart 9 år, så verkar det inte ha någon större effekt alls? De där röda rackarna verkar inte alls avta i antal utan snarare tvärtom? Ja man kan ju inte annat än att undra vad de egentligen gör under den tiden de är nerpackade i sina gömmor? Hm…vissa saker är nog bäst att låta vara osagda 😉

Och har man fram tills nu haft något som helst förtroende för sin matte så blir det som totalt bortblåst när hon toppar det hela med att bära in en herrtoalett i teverummet och till råga på allt hänga ljus och saker som glittrar i den, hur tänkte hon där egentligen? Först och främst så finns det inte några killar i vår hundflock, ja inga fyrbenta iallafall 😉 , som behöver en gran att lätta sig mot och då definitivt inte mot en upplyst dekorerad sådan! Ja jag menar, sånt sköter man väl ändå lite diskret eller? Med andra ord helt naturellt ute ide fria och definitivt inte i sällskap av glitter och glamour oavsett om man är tik eller hane? Men vad vet jag, det finns kanske de av oss som vill lätta sig under pompa och ståt? 😉 😀

Ja som ni säkert förstår så finns det all anledning till oro på grund av denna årliga galenskap och inte verkar det bli bättre från år till år heller. Men en tröst i bedrövelsen är att detta beteende turligt nog går över rätt fort och matte återgår till att vara en fullständigt normal matte, eller normal och normal, hon duger iallafall 😉

Så ni alla fyrbenta kompisar därute, unga som gamla, håll ut och ha överseende med era mattars och hussars konstiga beteende! Detta är av övergående art, jag lovar, tyvärr så kommer det tillbaka men turligt nog så dröjer det ett helt år till nästa gång 🙂

Julnospussar till er alla, två- som fyrbenta, från Zelda & company ❤