Har man en hund som levt med denna diagnos i snart 6 år så kan man det mesta. Inte en kunskap man egentligen vill ha men visst kommer den till nytta, givetvis för mig själv men mest för andra nuförtiden. Något som dock alltid känns bra för man kommer ju själv så väl ihåg hur skrämmande diagnosen var och kan man stötta i det läget så gör man det mer än gärna ❤

Men som med allt annat, även en EPI-diagnos blir slentrian hur konstigt det än kan låta? Här går livet sin vanliga lunk för Zelda och det med bl.a. enzym till varje måltid, specialfoder (torrfoder+hemlagat) samt B12 varannan dag. En fullständigt normal vardag för oss, med andra ord, EPI´n gör inget större väsen av sig förutom nu då alltså. Återigen har ”EPI-spöket” gett sig till känna och det på grund av att Zelda snart ska löpa. Inget ovanligt alls i sig, jag borde ha lärt mig vid det här laget, men konstigt nog så glömmer man mellan varven eller snarare förtränger kanske? Så nu kommer den tiden då hon är extra känslig för vad hon får i sig och även ”de vanliga sakerna” kan göra henne sämre. En dålig mage är det givna resultatet och denna känslighet håller i sig till den dagen hon börjar löpa och sen återgår allt till det normala igen. Men som tur är så är hon trots detta fortsatt väldigt pigg och glad för sina 10 år..

..och med hjälp av en mindre ökning av hennes enzymer så verkar vi återigen lyckats hålla detta i schack ❤ 🙂

Ha det gott alla!